Det första jag gjorde var att försöka vifta på tårna.
I'm alive!
12 skruvar och några metallplattor senare...
Hade jag blivit förlamad? Jag tänkte att om jag viftar med tårna kan jag nog ta reda
på det. Därmed var det, det första jag gjorde när jag fick tillbaka medvetandet efter
operationen. Och vet ni? Tårna viftade!!
De första 24 timmarna efter op. skulle jag ligga så rakt jag kunde. Det gjorde att
sugröret blev min bästa vän ett tag.
Smärta. Ja, smärtan har varit vidrig! Jag är skuren på 3 ställen. Ett varsitt snitt lades
på varsin skinka och det långa snittet lades över ryggraden. Jag har aldrig svimmat
av smärta tidigare, inte ens under hjärncancerresan, men svimma, det gjorde jag denna
gång. Det säger jag inte för att man ska tycka synd om mig, utan för att det var fakta.
Fruktansvärd smärta!
Dagarna gick och jag sköttes sängliggandes. Katetern och blöjan tvingades bli mina
vänner i många dagar. När katetern togs hade jag vissa svårigheter med att sköta min
urin. Det andra kunde jag inte kontrollera alls, vilket gjorde blöjan till min kompis...
Mina fina älskade föräldrar uppmuntrade mig lite presenter. Jag är också så oerhört
tacksam för den vård och det bemötande jag fått på KI! Jag låg på avd. R16 och
personalen där var UNDERBAR! Sedan kan jag inte annat än att vara glad över att få
ha den neurokirurg jag hade! Förutom kompetensen han besitter, så är han även oerhört
trevlig och omtänksam! Han kom och tittade till mig samt växlade några ord i princip
varje dag jag låg inne. En sådan sak betyder jättemycket för en patient. I alla fall för mig.
Vad ser vi här då? Jo, en sjukligt envis Caroline som står på sina två ben! Världen
snurrade, och jag säger inte att jag stod stadigt, men jag stod! Jag fick till och med
för mig att ta några fjuttiga steg framåt också. ENVISHET säger jag bara!
Dessa blåa fantastiska "grejer" jag har på benen på bilden, masserade mina ben för att
stimulera blodcirkulationen , men även för att förhindra blodpropp. Tillsammans med
"proppsprutan" i magen varje dag, gjorde kombon ett bra jobb vad gäller propprisken.
Däremot var det ingenting som hjälpte mot smärtorna förstås. Det fick alla andra starka
tabletter stå för. Sedan hjärncancern och vad den bland annat innebor i tablettväg, så har
min mage HATAT alla slags tabletter! Nu vill jag inte låta gnällig, men förutom ryggsmärtorna,
har även magen bråkat så in i bomben...
Ja, såhär såg det ut när jag flyttats från NIMA till avdelningen. :)
Hur skulle jag ligga i sängen då? Det var och är fortfarande ett stort problem. Visst,
jag skulle kunna ligga på mage, men då kan jag inte andas istället hahaha... Båda
skinkorna är mörbultade och ryggen likaså. Jag är ju en person som gärna sover på
sidan som ett foster (hahaha i mina öron låter det så kul att säga att man sover
som ett foster). Nu är det betydligt bökigare att finna en någorlunda sovställning.
Oavsett hur jag ligger känns det som att jag ligger på nålar. Vet ni vad? Jag har insett
att det är rätt så skönt att få klaga lite ibland! ;)
Mitt i allt elände så har jag alltid den enorma turen att ha två helt fantastiska föräldrar som
gör ALLT för mig! Att jag kunde stå på benen skulle minsan firas som ni kan se ovan.
Mummsi!!
Aptiten är inte den bästa hos mig när jag har väldigt ont och när magen inte fungerar,
men jag kan säga er att dessa jumboblåbär gick i på två röda haha!
Jag låg inne på KI i 10 dagar. Denna bild togs igår när jag fick vakna till en strålande sol.
jag kände på mig att någonting skulle ske. Det var ju på tal om att jag skulle flyttas till
Rehab Station Stockholm (RSS) inom några dagar, men när visste ingen. Plötsligt kommer
en sköterska till mig när jag äter frukost och säger "Caroline, bli inte stressad nu, men en
taxi kommer och hämtar dig om 40 minuter. Du ska till RSS!". Det komiska var att jag inte
hade några egna kläder och inte ens ett par uteskor. Inte en jacka heller för den delen.
Jag hade mina hygienartiklar, sjukhuskläderna, ett par sköna svarta tofflor och ett par
gummitofflor som jag duschat med. Det var det och nu skulle jag åka iväg med det här.
Haha, jag ringde snabbt och informerade mamma om det här och att hon behövde packa
min väska därhemma!
Igår kom jag alltså till RSS. Det är ett rehabiliteringsboende som jag kommer bo på
i minst 10 dagar. Jag har fått ett eget stort rum med säng, toalett, tv och skrivbord,
likt som på ett hotell. Rehabiliteringshotell skulle jag nog nästan vilja säga. Här kommer
jag tillsammans med fysioterapeut, sjukvårdspersonal och arbetsterapeut att rehabiliteras
utifrån mina förutsättningar. Den här platsen är helt otrolig!
På deras hemsida skriver de själva: "Rehabilitering med kvalitet. Rehab Station Stockholm
bedriver medicinsk rehabilitering för personer med ryggmärgsskador, ortopediska skador,
stroke, multipel skleros samt allmän neurologi. Verksamheten bygger på gedigen erfarenhet
som grundas på: Engagemang, Bra bemötande, Kompetens, Nytänkande."
Källa: http://www.rehabstation.se/Rehabilitering/
Just nu tycker jag att detta är en fantastisk uppfinning, när jag varken får böja knäna
90 grader eller ryggen under en period. Tyvärr är jag inte så skicklig att jag kan knyta
mina skor med den, så det är en sådan sak jag behöver hjälp med.
Här har vi alarmet som jag kan trycka på när jag behöver hjälp.
Vad ska jag skriva. Vilken jäkla resa jag påbörjat. I nuläget kan jag ta mig framåt och min
största önskan är att kunna bli mer mobil med hjälp av rehabiliteringen här. Små muskler
kommer successivt att stärkas under lång tid. Och så kom jag på en till grej nu. Idag togs
de flesta av agrafferna bort. 4 agraffer lämnades dock kvar, då en bit av ärret inte läkt ihop
ännu. Vi får se om de tas på måndag. Imorgon får jag besök av mina föräldrar, morfar med
sin Marita OCH min älskade lilla voffsing Fire!!! På söndag kommer min älskade vän Bubi på
besök tillsammans med sin mamma och ev. med sin pappa.
Det var faktiskt svårt att skriva det här inlägget. Jag har så mycket känslor, men det
var samtidigt så svårt att uttrycka dem i ord.
Jag vill ge er bloggläsare och mammas bloggläsare ett ENORMT TACK för det ENORMA
stöd ni ger och givit! Om ni bara visste hur mycket det betyder just nu!!!
Vilken kämpe du är! Heja dig!!