Morgonens insikt tog mig hit!
Hej alla därute!
I'M BACK! Bombedibooooombediboooom!
Hur är det med er alla!? Kul fråga kanske, då det förmodligen inte ens är någon som tittar in här
längre... Förhoppningsvis är ni snart tillbaka här, precis som jag tänkte för 1 helt år sedan,
då jag skrev mitt senaste inlägg här... skämskudde!! MEN, nu glömmer vi det ;)
Denna morgon slog det mig att jag faktiskt ska sätta igång att blogga igen. Ni förstår, jag älskar
ju att skriva och jag älskar att ta bilder - och här på bloggen är ju en perfekt plats för dem båda!
Avseende text och bilder, har jag främst befunnit mig på Instagram
MEN VART SKA VI BÖRJA? Vad har hänt mig det senaste året? Har jag ätit knäck? Är jag
nå klokare än förr? Hur går studierna? Hur är det med cancern? Tränar jag någonting?
Hur är det med Fire? Hur ser livet ut just nu? VAD GÖR JAG? Kort och gott ;)
Jag ska försöka ta mig igenom mig frågorna som står ovan, för att få lite klarhet i vad som skett
sedan vi senast hördes av och jag kan ju börja med att beta av en av frågorna. Knäcken. Ja, jag
har ätit MYCKET knäck, för jag älskar nämligen knäck... hehe...finns fler därute som delar min
kärlek för knäck?
Nu är det jul igen, ja nu är det jul igen fast nu är julen snart slut och nyår tittar in trallelallelaaaa
Det har ju varit en fantastisk sommar på många vis, men halleluja vad varm den var!! Hemma
var det i princip ökenlandskap och det brann nästan inne i växthuset... hahaha
I somras var min familj en sväng till Norge och som ni ser på bild ---> Skriet x3
Vi åt på många mumsiga ställen... olyckligtvis var det bara, ja hur ska jag säga det bättre än:
SJUKLIGT DYRT!! En 33cl coca cola för 50 svenska kronor ... holy macarony!!
Förutom att vi såg Oslos ståtliga opera, så besökte vi antagligen ALLA Oslos tänkbara
sevärdigheter och museum under vår relativt korta vistelse...
... så nu kan vi nog Oslo så att säga ;)
Sedan vi sist hördes av har jag även umgåtts med mina underbara vänner och här ser ni
några av oss som firade vår Bubi som fyllde 25 med ett rejält partaj i Stockholm...
Ett gäng crazy ladies on tour ;)
Evelina är en tjej att räkna med! Ju äldre man blir desto mer inser man hur tacksam man är över
de vänner som man faktiskt har, eller hur?
Även min pingla Beatrice fyllde 25 i somras, som också firades med galej!
Och påtal om just Beatrice, så gick jag en dag ner till postlådan här hemma och hämtade ett
kuvert från henne fyllt med dessa tre supersöta bilder på oss!
Här har vi två superdupergoa och glada tjejer vid namn Marielle och Lena som var hem hit i
somras! Lena som står till höger om Marielle, studerade med oss första året på
masterprogrammet, men då hon är från och bor i Tyskland, så åkte hon tillbaka dit.
Hur som helst - Två jättefina tjejer med hjärtan av guld!
Bild från sommarens midsommar som firades med dessa snygga brudar bland mååånga fler
i Skokloster...
Fattas lite blommor på min skalle bara, meeeeen jag hade i alla fall en del blomster på
klänningen, så helt blomfri var jag ej :D
Hur är det med Fire? Med honom är det hur bra som helst. Haha, men flertalet anser att han har
blivit större...om midjan...men det kan så vara! Han har nämligen ätit tabletter för sin förstorade
prostata för att tala detaljer, och av dessa tabletter är viktuppgång icke ovanligt. Min smårunda
älskade Fire som fyller 6 år nu i mars. Hur ska vi fira honom då tro? Jag har skapat en tradition
att göra honom en hundtårta varje födelsedag. Firar ni era djurs födelsedagar?
Och påtal om djur så var jag till Parken Zoo i somras och gissa om jag gick lite wild med
systemkameran haha!! En fotoälskares dröm deluxe!
Och nu till lite tråkigare nyheter. Återfall. Usch. För cirka 8 månader sedan såg man en ny
cancertumör i min hjärna på MR... Denna gång intill det förra området...
En ny operation genomfördes inom kort efter den nya oroande upptäckten i min hjärna.
Tumören som avlägsnades var elakartad. Återigen elak. Återigen cancer.
Denna gång var fruktansvärt jobbig för att tala klarspråk.
J O B B I G ! ! !
Efter en lång tids sjukhusvistelse tog jag mig upp på benen för att möta livet igen. Trots att jag är
rätt less på sjukdomsskiten finns ändock inte "att ge upp" med i min ordbok.
Att drabbas av cancer innebär acceptans i otaligt många situationer. Jag har accepterat att håret
inte alltid ser och sett ut precis som jag önskat. Det finns förstås många olika former och färger
av frisyrer, och just denna frisyr har sett ut såhär denna sommar. Det glädjer mig enormt att jag
verkar ha superbra hårväxt på nästan hela huvudet. Finns kala fläckar kvar där det troligtvis aldrig
kommer växa hår och även partier av mindre hårväxt precis som ökenlandskapet i sommarens
kommer växa hår och även partier av mindre hårväxt precis som ökenlandskapet i sommarens
trädgård, men utöver dessa områden växer mitt hår som ogräs :D
Efter all sjukdom har jag verkligen kommit till insikt i hur viktigt det är att ta vara på det liv man
fått. Jag må klaga emellanåt över mina smärtor, men jag försöker ändock att göra så mycket jag
bara kan för att fylla mitt liv med sådant som glädjer mig, vilket är enormt mycket och tingen som
glädjer kan onekligen vara av alla valörer!
Något som däremot INTE glädjer mig är fräckhetens form av nyfikenhet. Oavsett innehåll i
frågan, kan frågan ställas väldigt olika. Jag minns den intervju som Nyheter24 ville ha med
mig där personen som frågade mig frågor plötsligt sa: "Ja du Caroline. Hur känns det nu när du
kan komma att dö?"
Hmm. Vad sägs som att lägga fokus på att överleva?
Aja, ni förstår vad jag menar. Jag gillar genuint intresserade människor helt enkelt, inte dem
som frågar för att få reda på den mest snaskiga.
Man ska omringa sig av människor som sprider värme och som genuint bryr sig om dig.
Denna bild fick jag skickad till mig en dag då en del av kurskamraterna hade köpt ett varsitt
armband från ung cancer. KÄRLEK!!
Då jag idag är ihoplappad med otaligt många skruvar och plattor är fysisk aktivitet någonting som
är vitkigt för att stärka kroppens muskelatur och väcka nervbanorna till liv. På bild ser ni mig med
vad som ser ut som en bombväst, men som är en viktväst. Hahaha, det var såååå många gånger
som bilister tittade oroligt på mig när de passerade mig här ute på landsvägarna i somras...
kanske inte så märkligt, eller vad tror ni?
Idag har jag också ett individanpassat fysio-program från en av sjukhusets neuro-fysioterapeuter.
Det är kanon att få hjälp som är anpassat utifrån ens förutsättningar här och nu för att ta sig framåt.
Det jag har fått lov att acceptera är att jag inte är ens i närheten av den form som jag var i under de
åren som jag tränade och tävlade elitfriidrott... det kanske visserligen är ganska självklart, men det
har faktiskt inte varit lätt att acceptera.
Jag brukar tänka när jag kliver in på fysioterapin att andra säkert funderar: "Se där ja, vad gör hon
här som är så glad, snärt och har så färgglada kläder?" Faktum är att sist jag tränade där i veckan
som var, så var det faktiskt en man som tog sig fram till mig för att få klämma ur sig: "Du ser inte ut
att ha opererat dina höftleder du inte!"
Det finns en människa bakom de där spralliga och de färgglada kläderna. Det finns en kropp som
behöver hjälp att fysiskt stärkas för att kunna klara av vardagliga ting som för andra förmodligen
sker utan större besvär...
Studierna då? Jo, jag läser ju som senast jag skrev, en masterutbildning och blir färdig nu
i vår, vilket känns helt galet!! Har visserligen varit på talan om eventuell doktorandstudier,
men vi får se hur det blir med det. Ett steg i taget säg :D Oavsett vad kommer jag att ta min masterexamina, vilket faktiskt känns ballt! Jag är inte någon vän av skryt, men jag vill ändock
ge mig själv en stor klapp på axeln som tagit mig igenom studier på masternivå, på
engelska dessutom. Det bästa av allt är att jag tycker om att studera. Haha, är man normal
när man tycker om att plugga? Så, har jag blivit klokare tro? Upp till er att avgöra ;)
Jag skriver för närvarande min examensuppsats som även är en del av ett forskningsprojekt...
a lot of things for my brain, jihaaaaa... Det är utan tvekan en utmaning för mig att ta mig
an allt studiematerial som förutsätts tas igenom, men som tur är så är jag in love med mina
ämnen vilket gör allt liiiiite lättare!
När jag drabbades av återfall tidigare iår fick jag precis som då jag drabbades första
gången, sjukskrivas från pågående studier. Detta innebär att man missar studietid och
kurser som pågår för kurskamraterna. Kurserna som man missat måste man läsa för att
i slutändan kunna ta sin examen. Dessa kurser hade jag kunnat läsa enskilt vid senare
tillfälle för att då också ta ut min examen senare än de andra MEN DET VILLE JAG INTE!
Min envishet kickade in till maximum och jag tog mig igenom de missade kurserna parallellt
med de pågående kurserna som påbörjades efter sjukskrivningen. En kurs på universitetet
går vanligtvis på 100% fart som det heter, men då jag läste ikapp två andra kurser jag missat
under sjukdom, läste jag på 300% fart under en period... shit pomfritt... det var en huuuuuge
utmaning, MEN jag grejade det!!
... Så trots all tråkig sjukdomsgrejsimojs så får jag också bli färdig samtidgit som de andra nu
i vår! WIHOOO!
Här kommer änuu mer skoj för härom veckan var familjen på en såååå kul stand-up-föreställning
där bland annat Babben körde sin stand-up... jag visste inte att man hejdlöst kunde skratta
i 2,5h i sträck, men tydligen kunde man det.. Alltså det var så otroligt roligt!
Och ja, jag hade PÅ RIKTIGT träningsvärk i kinderna dagen efter...
I takt med solens nedgång, ska även jag avsluta detta inlägg. Jag har määäängder med bilder
och maaaasssor med tankar om allt tänkbart... men jag hoppas att detta inlägg givit er en ganska
bra blick över vad som hänt i mitt liv sen vi hördes sist. Mer än det som tagits upp har givetvis
inträffat, men i stora drag hoppas jag att ni fått lite mer klarhet!
Vi hörs snart igen, för nu är jag tillbaka!
LOVE!