Tillbaka och tillbaka med besked

Hej mina underbara bloggläsare!
 
Hur ska jag börja detta inlägg nu då? ;) Vi är ju överens allesammans om att jag har en
dum hjärntumör. Jag har förstått att många av er här på min blogg läser och har läst 
min mammas blogg, där hon dokumenterat och uppdaterat kring vad som händer i
våra liv. Hennes blogg heter: paulataxen.blogg.se
Så kanske vet en del av er hur allting står till med mig redan? Jag tror nog ändå att jag
skriver av mig lite här på min egen blogg. Det var ett bra tag sedan jag skrev ett inlägg
här. Ledsen för det, men jag tror ni förstår varför.
 
När jag vaknade upp efter den långa operationen var jag tydligen väldigt groggy och min
puls hade varit väldigt hög under operationen samt efter. Själva operationen hade ändå
gått bra. Min neurokirurg hade fått bort så mycket hon kunde se vara tumör. Superbra!
Två dagar senare skickades jag till magnetröntgen, där de skulle se om de hade fått bort
allt. Risken var ju nämligen stor att en operation nr 2 kunde bli aktuell. Jag var inställd på
att det förmodligen skulle bli så för mig. Men nej då. Magnetröntgen visade inga tecken
på att någon tumör skulle finnas kvar. Och ja, det var lite småjobbigt med MR två dagar
efter ett stort ingrepp i hjärnan, men man överlever ju det med! :) 
 
 
Jag låg inne på neurokirurgavdelningen i 10 dagar. Det var 10 kämpiga dagar, men jag försökte
vara positiv. Det hade ju kanske kunnat vara ännu värre? ;) All personal var fantastisk och tog
väl hand om mig. Serverade god mat och kom in och pratade ibland. Det bästa stödet jag dock
hade, var mina föräldrar. Mamma och pappa var hos mig från förmiddagen tills jag somnade. 
Det är jag så otroligt tacksam för! De var hos mig med stora leenden på läpparna, trots deras
ständiga oro. Starkt! Utöver mina fina föräldrar så var Wictor, mitt ex, hos mig i 2-3h en dag.
Han kom med bakelser och god skinka som jag älskar. Jättefint av honom! Mamma och pappa
hade också med sig godsaker varje dag de kom. En dag hade de inte bara med sig godsaker,
utan också ett par jättefina pärlörhängen och ett halsbandssmycke i form av en pärla med 2
små diamanter på. Hur snällt som helst! Blev så himla glad!
 
 
 
Den 12e dagen togs agrafferna bort. Att ta bort de 30 agraffer jag hade, det var ingen fara. Det
gick ganska fort och relativt smärtfritt. Jag måste säga att det gör mer ont att ta bort vanliga
stygn. Om jag ska vara ärlig, så var jag lite rädd för att ta bort de där häftstiften i huvudet. Mer
rädd för det än själva operationen haha! Tur som sjutton att det nu inte var någon fara! ;) Bild 
på ena sidan huvudet. Det såg likadant ut på andra sidan också. 
 
 
Jag fick som sagt åka hem efter 10 dagar och visste att jag skulle tillbaka två dagar senare och
ta bort agrafferna. Jag visste också att jag skulle få svar inom 1-2 veckor vad för typ av tumör
jag haft i huvudet. Jag fick svar väldigt snabbt... Oligoastrocytom. Det ni. Det är inte så megabra.
Hjärntumör grad 3. Hjärntumörer är graderade från 1-4, där grad 4 är sämst. Kirurgen hade
förväntat sig en grad 2 - tumör, men icke sa Nicke. Grad 3 var det minsan här! Jag har därmed
fått träffa en onkolog (cancerläkare) tillsammans med neurokirurgen. De gav mig all tung info
tillsammans en eftermiddag.
 
När jag fick höra "grad 3... Oligoastrocytom...", då tänkte jag: Oj, det här är nog inte
så bra besked! Precis som mina tankar gick, var de också del av beskedet. Att ha en
hjärntumör grad 3 betyder att man absolut ska ha cytostatika (cellgift) och strålning.
Det som alltså står härnäst på tur är cytostatika och strålning måndag-fredag i 6 veckor.
Åka in varje dag till Uppsala, 3,4 mil, förutom lördag och söndag i 6 veckor känns
inte som det mest fantastiska att se fram emot. Det måste jag erkänna. Jag ska också
lämna blodprover en gång i veckan för att se hur min kropp reagerar på behandlingen.
Spännande va? Inte bara detta. En månad efter 6 veckors-behandlingen med strålning
och cytostatika, ska jag även få ytterligare cytostatikabehandling. Usch, fy och BLÄÄÄ! 
 
Allt detta tråkiga för en dum Oligoastrocytom... Hjärntumör grad 3 med dumma fula elaka
oligoceller i min hjärna. Känns inte toppen direkt! Livet är verkligen ingen fest just nu, men
jag vill ändock poängtera att jag inte är i någon typ av depression. Jag är snarare positivt
inställd och tänker utan tvekan INTE förlora denna kamp! Bara så ni vet tänkte jag! ;)
Nu tänkte jag lägga in bilder på en del av det fantastiska jag fått under tiden jag inte skrivit
på bloggen. Allt har kommit med posten och jag blir såååååååååå glad av VARENDA
liten eller stor grej jag får, blombukett eller vad som helst! Ni alla är så fina! OCH era fantastiska
ord och meningar ni skriver på mammas blogg är så BÄST! Om ni bara visste hur ENORMT
tacksam för ert underbara stöd till lilla mig! Sen har jag ju mina närmaste också som skriver
varje dag och hör hur det är med mig. <3 Sedan operationen har jag ringt två enstaka samtal
med mobilen. I vanliga fall ringer jag flera samtal om dagen. Galet hur min ork påverkats. Men
allt runtomkring orken, förmåga att prata, gå, höra och se.. Det får bli ett annat inlägg tror jag. 
Här kommer som sagt en drös bilder på blommor och saker jag fått skickat till mig efter
operationen -->
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här ni.. En glad Caroline med fina smärtor i huvudet. Dagen då jag fick packa ihop och ÅKA HEM! 
 
Det får bli allt för detta "lilla" inlägg! Puss och kram på er varma och fina människor!