Caroline Taxén

Hej mina underbara bloggläsare!

Hur ska jag börja detta inlägg nu då? ;) Vi är ju överens allesammans om att jag har en

dum hjärntumör. Jag har förstått att många av er här på min blogg läser och har läst 

min mammas blogg, där hon dokumenterat och uppdaterat kring vad som händer i

våra liv. Hennes blogg heter: paulataxen.blogg.se

Så kanske vet en del av er hur allting står till med mig redan? Jag tror nog ändå att jag

skriver av mig lite här på min egen blogg. Det var ett bra tag sedan jag skrev ett inlägg

här. Ledsen för det, men jag tror ni förstår varför.

 

När jag vaknade upp efter den långa operationen var jag tydligen väldigt groggy och min

puls hade varit väldigt hög under operationen samt efter. Själva operationen hade ändå

gått bra. Min neurokirurg hade fått bort så mycket hon kunde se vara tumör. Superbra!

Två dagar senare skickades jag till magnetröntgen, där de skulle se om de hade fått bort

allt. Risken var ju nämligen stor att en operation nr 2 kunde bli aktuell. Jag var inställd på

att det förmodligen skulle bli så för mig. Men nej då. Magnetröntgen visade inga tecken

på att någon tumör skulle finnas kvar. Och ja, det var lite småjobbigt med MR två dagar

efter ett stort ingrepp i hjärnan, men man överlever ju det med! :) 

 

 

Jag låg inne på neurokirurgavdelningen i 10 dagar. Det var 10 kämpiga dagar, men jag försökte

vara positiv. Det hade ju kanske kunnat vara ännu värre? ;) All personal var fantastisk och tog

väl hand om mig. Serverade god mat och kom in och pratade ibland. Det bästa stödet jag dock

hade, var mina föräldrar. Mamma och pappa var hos mig från förmiddagen tills jag somnade. 

Det är jag så otroligt tacksam för! De var hos mig med stora leenden på läpparna, trots deras

ständiga oro. Starkt! Utöver mina fina föräldrar så var Wictor, mitt ex, hos mig i 2-3h en dag.

Han kom med bakelser och god skinka som jag älskar. Jättefint av honom! Mamma och pappa

hade också med sig godsaker varje dag de kom. En dag hade de inte bara med sig godsaker,

utan också ett par jättefina pärlörhängen och ett halsbandssmycke i form av en pärla med 2

små diamanter på. Hur snällt som helst! Blev så himla glad!

 

Den 12e dagen togs agrafferna bort. Att ta bort de 30 agraffer jag hade, det var ingen fara. Det

gick ganska fort och relativt smärtfritt. Jag måste säga att det gör mer ont att ta bort vanliga

stygn. Om jag ska vara ärlig, så var jag lite rädd för att ta bort de där häftstiften i huvudet. Mer

rädd för det än själva operationen haha! Tur som sjutton att det nu inte var någon fara! ;) Bild 

på ena sidan huvudet. Det såg likadant ut på andra sidan också. 

 

 

Jag fick som sagt åka hem efter 10 dagar och visste att jag skulle tillbaka två dagar senare och

ta bort agrafferna. Jag visste också att jag skulle få svar inom 1-2 veckor vad för typ av tumör

jag haft i huvudet. Jag fick svar väldigt snabbt... Oligoastrocytom. Det ni. Det är inte så megabra.

Hjärntumör grad 3. Hjärntumörer är graderade från 1-4, där grad 4 är sämst. Kirurgen hade

förväntat sig en grad 2 - tumör, men icke sa Nicke. Grad 3 var det minsan här! Jag har därmed

fått träffa en onkolog (cancerläkare) tillsammans med neurokirurgen. De gav mig all tung info

tillsammans en eftermiddag.

 

När jag fick höra "grad 3... Oligoastrocytom...", då tänkte jag: Oj, det här är nog inte

så bra besked! Precis som mina tankar gick, var de också del av beskedet. Att ha en

hjärntumör grad 3 betyder att man absolut ska ha cytostatika (cellgift) och strålning.

Det som alltså står härnäst på tur är cytostatika och strålning måndag-fredag i 6 veckor.

Åka in varje dag till Uppsala, 3,4 mil, förutom lördag och söndag i 6 veckor känns

inte som det mest fantastiska att se fram emot. Det måste jag erkänna. Jag ska också

lämna blodprover en gång i veckan för att se hur min kropp reagerar på behandlingen.

Spännande va? Inte bara detta. En månad efter 6 veckors-behandlingen med strålning

och cytostatika, ska jag även få ytterligare cytostatikabehandling. Usch, fy och BLÄÄÄ! 

 

på bloggen. Allt har kommit med posten och jag blir såååååååååå glad av VARENDA

liten eller stor grej jag får, blombukett eller vad som helst! Ni alla är så fina! OCH era fantastiska

ord och meningar ni skriver på mammas blogg är så BÄST! Om ni bara visste hur ENORMT

tacksam för ert underbara stöd till lilla mig! Sen har jag ju mina närmaste också som skriver

varje dag och hör hur det är med mig. <3 Sedan operationen har jag ringt två enstaka samtal

med mobilen. I vanliga fall ringer jag flera samtal om dagen. Galet hur min ork påverkats. Men

allt runtomkring orken, förmåga att prata, gå, höra och se.. Det får bli ett annat inlägg tror jag. 

Här kommer som sagt en drös bilder på blommor och saker jag fått skickat till mig efter

operationen -->